Ibland kan jag komma på mig själv med att stirra ut på ingenting och fokusera hela kroppen och hela hjärnan på mina tankar. En tid tillbaka har jag läst en bok om en liten pojke som utsätts för sjuka övergrepp av sin far, och då tänker man - det händer aldrig mig, eller hur? Men om man kollar på statistiken så är de bra mycket vanligare än vad man tror. Tänk vilken tur man har haft att "hamna" i rätt familj. Min uppväxt har inte varit en dans på rosor men den har format mig, och framför allt lärt mig allt. Det händer att jag tänker att livet är så orättvist att jag bara vill gråta, men sen tvingar jag mig själv att ta ett steg framåt och faktiskt tänka, fyfan vad jag är stolt över mig själv. Jag har en familj som älskar mig, men jag har också tidigt lärt mig att stå på mina egna ben och att ta konsekvenserna av det jag gör. Här sitter jag en lördagmorgon i vår lägenhet med våra möbler, med en kyl full av mat och med pengar på kontot. Men pojkvän som jag levt med i över fem år. Och jag är bara 20? Snart börjar jag väl plugga och därefter blir det jobb och sedan är de äntligen dags för mig att skaffa barn. Om allt går som planerat alltså.