Ibland kan jag komma på mig själv med att stirra ut på ingenting och fokusera hela kroppen och hela hjärnan på mina tankar. En tid tillbaka har jag läst en bok om en liten pojke som utsätts för sjuka övergrepp av sin far, och då tänker man - det händer aldrig mig, eller hur? Men om man kollar på statistiken så är de bra mycket vanligare än vad man tror. Tänk vilken tur man har haft att "hamna" i rätt familj. Min uppväxt har inte varit en dans på rosor men den har format mig, och framför allt lärt mig allt. Det händer att jag tänker att livet är så orättvist att jag bara vill gråta, men sen tvingar jag mig själv att ta ett steg framåt och faktiskt tänka, fyfan vad jag är stolt över mig själv. Jag har en familj som älskar mig, men jag har också tidigt lärt mig att stå på mina egna ben och att ta konsekvenserna av det jag gör. Här sitter jag en lördagmorgon i vår lägenhet med våra möbler, med en kyl full av mat och med pengar på kontot. Men pojkvän som jag levt med i över fem år. Och jag är bara 20? Snart börjar jag väl plugga och därefter blir det jobb och sedan är de äntligen dags för mig att skaffa barn. Om allt går som planerat alltså.

Maria Stenbom

Maria Stenbom

Maria Stenbom fick diagnosen bröstcancer i december 2004, endast 26 år gammal. Hon upptäckte tumören i bröstet när hon undersökte sina bröst efter att ha sett Cancerfondens Rosa Bandet-gala. Här berättar hon själv sin historia om hur det är att vara ung och drabbas av cancer.

Det här är min berättelse:

Innan ni börjar läsa, vill jag återigen säga att jag skriver detta för att hjälpa andra unga kvinnor som drabbas av bröstcancer. När jag fick min diagnos, 2004, hittade jag väldigt lite information kring de frågeställningar en ung kvinna kan ha i sin diagnos av bröstcancer.

Den andra anledningen, och kanske den största, till varför jag delar med mig av mina erfarenheter, är att jag är otroligt tacksam för det arbetet Cancerfonden och insatsen Rosa Bandet-teamet gör. Det är tack vare deras insats som jag idag lever och har fått fylla 33 år. Jag känner att det är dags att ”betala tillbaka”.

Oktober 2004

En kväll i oktober befinner mig hemma i lägenheten. På TV:n, av en ren slump, är det Cancerfondens Rosa Bandet-gala mot bröstcancer. Hade aldrig funderat så mycket på bröstcancer, alltid tänkt att det är något som drabbar äldre kvinnor. Hade heller aldrig kommit i kontakt med sjukdomen, ingen i släkten hade det och ingen annan kvinna i min omgivning hade drabbats heller.

Lite senare i november står jag en dag i duschen och av någon anledning så kom tanken upp: ”Hmm man kanske skall undersöka sina bröst, som de visade på tv!?”  Började tvåla in mig och undersökte mig enligt de minnesbilder jag hade från TV-galan.

I vänster bröst, ca kl.16 sett uppifrån med bröstvårtan som urtavla, kände jag att det fanns något litet. Det var svårt att hitta den om igen, men om jag grävde så fann jag någonting litet och hårt, som inte gick att upptäcka på höger sida. Vad är detta? Är det en tumör? Genast på en gång, kom de rationella argumenten in: 

1) Jag är för ung
2) Ingen i släkten har det
3) Cancer, jag? Det drabbar inte mig. Känner mig hur stark som helst.

En grön ärta i bröstet

Konsistensen av vad jag fann var precis som en grön liten ärta. Ärtan levde kvar i mina tankar, tänk om, tänk om???? 
Lite senare kom jag i kontakt med en kollegas mamma som hade arbetat på bröstmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Efter samtal med henne rekommenderade hon mig att kontakta en läkare så jag kunde bli av med mitt hjärnspöke. Men hon sa med lugnande röst flera gånger: det är inget farligt Maria, du behöver inte oroa dig.

Några dagar senare besökte jag min husläkare, Dr Pohl. Jag fick samma lugnande rad från dr Pohl, men innan jag gick därifran skickades det en remiss till bröstkliniken på Sophiahemmet. En vecka senare satt jag hos dr Wilking på Sophiahemmet. De sedvanliga undersökningarna utfördes: ultraljud, mammografi, och biopsi. 

En vecka senare fick jag komma tillbaka. Jag var inte nervös, för ALLA som jag hittills stött på hade samma rationella argument som nämnts ovan. Var inte orolig, det är ingenting, du är för ung!! Det är en körtel, det har unga kvinnor i sina bröst. Men alla hade fel, provsvaren visade BRÖSTCANCER. Två gånger sa jag rakt ut till dr Wilking –Du skojar!!??? Du skojar??

26 år, med bröstcancer

Det fanns inte i min värld! Jag kände mig inte sjuk, utan snarare hur stark som helst. Hade dessutom precis träffat en kille som jag var otroligt förälskad i. Livet lekte. Hade inte tid med cancer, eller snarare, jag skulle inte dö nu!

Hur meddelar man en kille som är i 30 års ålder att tjejen han precis har blivit ihop med har fått bröstcancer? Det fanns ju inte i hans värld heller!!!! 
21 dec 2004 ligger jag på operationsbordet, läkarna ska nu göra en ”tårtbitsoperation”. 
I februari startar min cellgiftsbehandling.

Kan jag bli mamma nu?

Men innan min cellgiftsbehandling kunde börja, fanns det lite att ta sig igenom.
Den största frågan jag ställde mig var; ska jag riskera att inte kunna bli mamma? Att det fanns en risk att bli infertil av en cellgiftsbehandling var inget jag hade blivit informerad om från läkarkåren, utan något jag hade fått läsa mig till själv via internet. 

Svaret blev IVF (In-Vitro-Fertilisering). Jag sa till min läkare att jag inte tänkte påbörja min cellgiftsbehandling innan jag hade fått möjligheten att frysa in ägg. Min läkare sa att vi inte riktigt hade den tiden det tar att genomgå en IVF-behandling, men jag bestämde jag mig för att ”ta” tre veckor av min tid.

Februari kom och exakt dagen efter jag var klar med min IVF-behandling och då 12 ägg låg i frysen var det dags för det första besöket på onkologen på Södersjukhuset.

Fortsätter resan ensam

Första behandlingen var värst. Det var fruktansvärt!! Det enda jag tänkte på var att om cirka 14-20 dagar, skulle jag vara skallig. Det var nog det värsta, att inte ha mitt hår kvar. Jag var övertygad att detta skulle innebära slutet på min nya relation och att jag skulle se hemsk ut.

Tiden går vidare. I mitten på april händer det jag var så rädd för, det tar slut med min pojkvän Peter och jag tvingas fortsätta denna resa med cellgiftsbehandlingar ensam. Sista maj kom att vara min sista cellgiftsbehandling . Av alla de biverkningar man kan få, tror jag att jag lyckades få alla. Jag åkte in och ut från sjukhuset hela sommaren 2005. Jag lyckades få alla möjliga infektioner, hjärtproblem med mera.

Strålbehandling nästa steg

Strålbehandlingen pågår från juni till augusti 2005 och jag arbetar nu 75 %. När strålbehandlingen var över uppstod en tomhet och jag kände någon konstig sorg. Jag blev ganska förvirrad själv över min reaktion, jag trodde jag skulle känna en enorm glädje att det nu var över. Men det blev helt tvärtom.

Medan jag genomgick behandlingar, kändes det som jag var i kamp mot sjukdomen, nu när behandlingarna var över, kändes det som om det enda jag kunde göra var att sätta mig ner och vänta på att cancern skulle komma tillbaka. Tror det var någon form av skräck att jag nu, efter att jag hade hamnat utanför sjukhusets skyddsnät, var själv med denna stora sten och läskiga sjukdom.

Ny behandling hittad

I oktober läste jag en artikel i Dagens Nyheter. En forskningsrapport meddelade att man nu hade hittat en behandling för en tidigare känd tumörtyp som går under benämningen Her2Neu.

Her2neu, är en av de mest aggressiva tumörtyper bland bröstcancertumörer. Om man har denna typ av bröstcancer har man en högre återfallsrisk. Dödligheten bland dessa patienter är högre. Om återfall uppstår, är det vanligt att tumören INTE sätter sig i bröstet, utan återfinns i skelett, lever eller lunga. Slutsatsen av rapporten var att man hittat en behandling, Herceptin, mot Her2Neu som påvisade goda resultat. Återfallsrisken hade minskat med cirka 50 %. Mina tankar snurrade: Hade jag denna typ? Hade jag en Her2Neu tumör?

Jag kontaktade min läkare omgående. Idag tas detta genprov per automatik på tumören vid operationstillfället, men det visade sig att man inte hade gjort det när jag opererades. Lyckligtvis fanns tumören nedfryst, så dr Wilking lovade att återkomma med provsvar. Jag blev ganska upprörd över att jag återigen fick förekomma läkarkåren om detta, vad hade hänt om jag inte läst tidningen den dagen och aldrig ringt och frågat?

Blev riktigt rädd

Testresultaten tog jättelång tid. Men tillslut fick jag svar, och jag det visade sig att jag var Her2Neu positiv. Nu gick rullgardinen ner igen.

För första gången blev jag riktigt rädd och tankar på att jag faktiskt kunde dö i detta kom. Efter några telefonsamtal fick jag påbörja min Herceptinbehandling. Den skulle pågå minst ett år.

Herceptin ges i droppform och det tar cirka 1,5 h till 2 h per gång. Sophiahemmet hade precis öppnat en egen behandlingsavdelning: Christinakliniken, och jag fick bli deras första Herceptinpatient.

Nästa steg efter att min Herceptinbehandling var avklarad var en operationstid för att operera bort mina bröst. Det var inte ett lätt beslut att ta, men jag bestämde mig för att göra det för att jag vill eliminera risken att få ett återfall i brösten sa gott det bara gick. Mina läkare hade dessutom starkt rekommenderat mig att verkligen fundera över om jag inte skall ta bort brösten för en tryggare framtid, både själsligt och kroppsligt.

Operationen gick bra och var inte alls så smärtsam som jag har föreställt mig. Det är en ganska stor operation och man blir ganska begränsad en tid i vad man kan göra själv. Men tiden läker alla sår… så efter ett tag kunde jag klara mig själv igen.

Fyra år senare

Idag är det fyra år sedan jag tog bort brösten och skrev denna berättelse som du precis har  läst.

Jag är idag 33 år gammal och känner mig frisk. Jag arbetar som Social Media & Digital Manager for General Motors Racing i Detroit. Det har varit en lång resa. Berättelsen skulle kunna fortsätta och jag kan skriva en hel del om alla justeringar av brösten, hur det var att tatuera bröstvårta med mera. Faktum är att jag ska opereras igen förhoppningsvis i augusti i år på grund av en komplikation som har uppkommit. Det jag kan säga är att man vänjer sig och att det aldrig är för jobbigt att slåss för livet.

Men jag vill inte tråka ut er med fler sjukhushistorier. Jag vill med denna historia inspirera och påminna om vikten av insamlingar och donationer så forskningen kan fortsätta. Hade inte Cancerfonden, med hjälp av Sveriges befolkning, bidragit med pengar till forskningen hade kanske inte upptäckten av Herceptin och dess framgång mot Her2Neu- tumör hittats? Och med andra ord hade jag kanske inte levt idag? 

Tack alla mina vänner som har bidragit till min insamling och tack alla andra som varje dag, månad och år skänker pengar till Cancerfonden. Jag hävdar att alla på denna jord håller åtminstone ett par bröst kära. Två av mina bästa vänner har precis fått varsin dotter. Jag tänker bidra till forskningen så att Sara och Maria kan fortsätta att ge liv, så att deras döttrar får ha sina mammor kvar.

// cancerfonden.se

There's always that one person, no matter how long it's been or how badly

Hur många blad jag än vänder och sidor jag än river så finns du där.

Faschineras så av människor som ägnar mycket av sin fritid åt andra människor! Efter att ha varit tillsammans med Erik i nästan fem år fick jag idag reda på att hans älskade mormor blandannat volentärarbetar för rädda barnen, är medlem i föräldrar mot narkotika samt att hon är med i en förening för människor som är speciellt utsatta i samhället. Vilken underbar människa! En sådan klok och godhjärtad kvinna!

Jag och en utav mina kompisar hade en minst sagt intressant diskussion igår, vi satt och pratade lite om man verkligen kan lite på någon till hundra procent eller om man bara är naiv? Till exempel, hur kan man vara 100 procent säker på att man aldrig kommer bli bedragen av den eller dem man älskar. Man kan ju aldrig veta helt säkert vad personen i fråga tänker eller tycker. Man kan fråga och hoppas på att man får ett ärligt svar men kan ju aldrig veta helt säkert.