Men samtidigt så är jag så rädd för att vara naiv och tro att detta är lösningen på allt, jag hoppas att Erik är den jag skall vara med resten av mitt liv och som skall vara pappa till mina barn, just för att vi fungerar så bra och för att han alltid tänker på mig i förstahand. Men jag tror inte det är bra för sig själv att intala sig en massa saker som man inte är hundra procent säker på. När folk frågar så säger jag att man vet aldrig vad som kommer att hända. Det är omöjligt att veta hur framtiden kommer att se ut och lets face it, jag är 20, nästintill bara barnet. Jag ringer fortfarande min mamma när jag behöver råd och när jag inte hittar de enklast vägarna ringer jag pappa som guidar mig. Jag är för ung för att ens uttala mig om saken.

Visst, jag börjar bli vuxen. Jag jobbar och försörjer mig själv, jag lagar mat och städar utan att någon behöver be mig och nu har jag dessutom köpt en egen lägenhet. Men än så länge vill jag fortfarande vara barn eller ja iallfall tonåring och jag älskar att jag kan det, för Erik låter mig. Jag kan på impuls sätta mig på planet till London, vara borta några dagar och spendera löjliga summor på kläder och skor, jag kan dra ut och festa som om där inte var någon morgondag och jag kan umgås med vem jag vill oavsett kön. Medans jag andra dagar kan välja och stanna hemma i soffan, sätta på en bra film och krypa upp i hans famn. Vad det än är jag vill göra, accepterar han det. Det är det jag älskar med honom!

Förlåt för ett långt inlägg, jag älskar dig Erik